Krash, boom, bang - 16 september
Sandneger, grisknullare, packåsna, bommullsplockare, bönrullare.. Överallt, varje dag, fäller människor sådana här obefogade diskriminerande anmärkningar mot andra. Varje gång ser vi också att ingen reagerar, att ingen går till försvar för detta förkastliga uppträdande. Det finns hur många rasistiska skällsord som helst, men ingen vet varför och ingen tar tag i det. Vi är därmed offer för både för okunnighet å nonchalans. Jag vill upplysa om det här, genom en egen berättelse. För idag var just en sådan dag, en som alla andra dagar det vill säga, då jag själv stötte ihop med detta obegåvade beteende.
Det var en typisk grådimmig morgon. Jag stod frysandes vid busshållsplatsen och väntade som vanligt. Det var cirka tio minuter kvar kanske, och kallt som attan var det! Jag kände mig oerhört rastlös, men också lite illa till mods. Det var som om någonting låg i luften. Jag började förstrött titta i en gammal metro men ledsnade snart. Bredvid mig stod en flicka i ungefär min egen ålder. Min blick vandrade ohjälpligt mot hennes späda kropp, ty blygsamt undanhållen i den tillsynes för stora traditionella dräkten. Håret var också det skylt, då med en hederlig muslimsk burka, men ett par mörka hårslingor pekade ändå obotligt ut längs hennes ovala ansikte. Hon hade en liten bucklig näsa, svarta bottendjupa ögon, och ett par frasiga läppar som irriterat förbannade vintern. Jag log för mig själv, och kom snart på mig själv med att beundra denna person för hennes ståtliga avvikelse jämte resten av oss, när jag plötsligt observerade ett stormigt grabbgäng stanna till alldeles bredvid. De glodde suspekt och började plötsligt peka. Ett par hånfulla fnissningar och sen var de framme hos henne. Den så tidigare ädelsinnade kroppshållningen dämpades snart intill ett ömkligt hukande, och vi andra förvandlades till is. Snart kunde man höra de smattrande orden skjutas iväg som sten mot glas.
En hjälplös ung flicka, som för säkert inte första gången, utsätts för mobbning i form av rasistiska glåpord, trakasserier och ohämmade yttranden. Narrad för sina rötter, sitt utseende och för sin konservativa utstyrsel. En förtvivlad en utan någonstans att fly, utan någon tillfällig omväg. Och sedan vi, vi så kallade medmänniskor som bara stod tysta och svekfulla kvar, ampert stirrandes ner i marken.
För det var ju faktiskt inte bara de som gjorde något. De var dem som inte gjorde något också! För där stod vi alltså bara kvar! Berövade all rörelseförmåga; paralyserade och likgiltiga. Hela situationen kändes bara så himla surrealistisk. Aldrig har jag känt mig mer hämmad. Nu är jag istället mera ilsken, trotsig och aningen upprorisk också. Omstörtaren själv har fått ett wake-up call. Men det är inte bara det. Dessa situationer ska ju inte behöva upprepas heller! Det finns ingen vettig anledning till att fördriva den här negativa energin som bara förpestar människors sinnen! Årets julklapp skulle vara gåvan om ett bredare synfält, en öppenhjärtighet som aldrig sviker; Helt enkelt ett sorts verktyg för att hålla all människoförakt borta. För det är inte förrän diskrimineringen försvinner för gott som vi kan kalla oss förebilder. Det är både pinsamt och patetiskt för både gamla som unga; Hederliga Svenssons agerar trogna nationalister så hängivet och engagerat att det är tragiskt. Allt skit de slänger ur sig! Dessa okvalificerade, stupida, inskränkta uttalanden vi andra sedan låter antingen glida in genom öronen som luft, eller själva börjar ta efter. Varför! Är det grupptrycket från den yngre generationen, ihop med inverkan från de äldres gammelmodiga värderingar som skapar detta destruktiva fenomen? Är vi i så fall inte alla boven i dramat?
Det är bara så jäkla sorgligt! Jag tycker verkligen inte att man varit en duglig förälder om man predikat fördomar mot andra eller rangordnat människovärdena. Som "de äldre och visa" bör vi väl ha så pass mycket vett att vi lär våra barn att de aldrig behöver oroa sig för att inte bli respekterade så länge man själv respekterar de andra runt omkring sig. Dessa oetiska normer återföds ju bara! De går bara vidare, från generation till generation. Se bara på ungdomarna! Det är väl dags att vakna lite! Varför ska historian behöva upprepa sig egentligen? Vad vinner någon på detta? Och varför, bara varför är människor fortfarande så fruktansvärt underutvecklade i denna fråga? Den muslimska flickan fick bara stå där och ta emot, medan ynglingarna visslade och hade sig. Det var snuskigt nästintill! Som tur var hoppade de inte på henne, men de lät ju knappast henne vara heller! Det var som att titta på en vinglande byggnad eller en kö av domino-brickor som närsomhelst skulle falla ihop. Men hon höll sig förvånansvärt lugn, svarade inte ens tillbaks på deras enfaldiga frågor eller hojtningar. Hon var modigare än alla oss.
För sedan jag, en frispråkig "hobby-aktivist" som ju alltid var så villig att försvara alla typ av minoriteter. En tjej som trodde sig vara så mycket bättre än alla andra, så himla duktig med alla hennes starka förmaningstal om människovärdet. Ja, nu lät jag det trampas ner rakt framför ögonen på mig! Det var inget mer än ohörbara viskningar som kom ur min mun. Det aktningsvärda ordförrådet rann så kvickt av mig, och jag transformerades till ännu en statist bland alla de andra. En åskådare utan tycke och tankar, utan hjärta eller smärta. Lättvindig och försummad, å aldrig har jag känt mig mer tom.
Och sedan till er som säger att hon faktiskt får skylla sig själv för att hon ser ut som hon gör. Till er som påstår att sådana som hon är provocerande och eggande, snälla sök hjälp. Till ni som tror att "jamen ta på dig ett par jeans så löser sig allt", varför? Ja bara precis varför? Varför ska man ändras för att passa in i en mall? Dessa klichéer, jag orkar inte ens dra upp dem nu. Mitt budskap är helt enkelt bara, vakna. Det gäller även er som redan tycker att ni handlar heroiskt i dessa situationer. Bättre en gång för mycket än en gång för lite, visst?
Du skriver med en stor inlevelseförmåga, mycket välskrivet och uttrycksfullt. När vi läser din text är vi där. Och du är inte ensam om att känna vanmakt, att bli stum, inte våga stå för det vi egentligen tror på i handling. Det krävs ett stort mod att våga se sin egen otillräcklighet. Att våga erkänna att vi inte alltid vågar agera är första steget att förändra det. Varje litet steg är viktigt. En bra början är att diskutera det, som du gör.
Intressant diskussion om vad som är ett grupptryck utifrån dåliga ungdomsideal och äldre genrationer fördomsfullhet och inskränkthet. Jag håller helt med dig om att det är viktigt att avvisa tanken om att de som vi uppfattar som avvikande måste bli som oss. Det är en intolerans som drabbar oss alla, för ingen kan förhoppningsvis leva upp till normen att vara precis som alla andra.
Intressant diskussion om vad som är ett grupptryck utifrån dåliga ungdomsideal och äldre genrationer fördomsfullhet och inskränkthet. Jag håller helt med dig om att det är viktigt att avvisa tanken om att de som vi uppfattar som avvikande måste bli som oss. Det är en intolerans som drabbar oss alla, för ingen kan förhoppningsvis leva upp till normen att vara precis som alla andra
